Verkställighetens ansvar att tillgodose brukarens behov vid hot, våld och störande liv
Publicerad
Fråga
Då det finns brukare som har beslut på särskilt boende enligt SoL (socialpsykiatri) eller LSS men verkställigheten har svårigheter att möta upp brukarnas behov på grund av hot, våld och störande liv – var ligger ansvaret för att lösa detta? Verkställigheten menar att de kan göra avbrott i verkställigheten och att myndigheten behöver ompröva beslutet. Omprövning visar dock att behov kvarstår. Hur långt går ansvaret hos verkställigheten för att verkställa beslut?
Svar
Jag uppfattar att frågan rör verkställighetsansvaret för gynnande beslut enligt både SoL och LSS, samt även relationen mellan detta ansvar och ansvaret för arbetsmiljön (hot och våld). Slutligen finns också risken för att kommunen drabbas av särskild avgift (sanktionsavgift) vid bristande verkställighet.
Den viktigaste delen av mitt svar är att en omprövning inte kan användas för att undkomma verkställighetsansvaret när behovet består. Detta utvecklas mer detaljerat nedan.
Gynnande beslut, verkställighet och sanktionsavgift
När ett gynnande beslut enligt SoL eller LSS väl har fattats (av nämnd eller domstol) ska beslutet som huvudregel verkställas omedelbart. Om så inte sker riskerar kommunen en sanktionsavgift för dröjsmålet. Eftersom frågeställaren diskuterar med utgångspunkt i ansvaret hos ”verkställigheten” ska påtalas att det är kommunen – inte ”verkställigheten” – som har det yttersta ansvaret och därmed riskerar särskild avgift vid bristande verkställighet.
Själva verkställigheten kan kortvarigt avbrytas av olika, fullt giltiga och legitima anledningar, men det finns dock inget stöd för att kommunen ensidigt och permanent kan avbryta verkställigheten i betydelsen att kommunen därmed skulle befrias från sitt ansvar. Ett avbrott i praktiken (t.ex. att en boende sägs upp eller inte kan vistas kvar av säkerhetsskäl) utlöser istället följande:
- kommunens skyldighet att omedelbart säkerställa att den enskilde får nödvändiga insatser på annat sätt (yttersta ansvaret), och
- risken för sanktionsavgift om ny verkställighet inte kommer till stånd inom skälig tid.
Att ”verkställigheten” internt beslutar att man inte kan ha kvar brukaren i just den enheten är alltså inte liktydigt med att kommunen saknar verkställighetsansvar. Kommunen måste då istället hitta en annan lösning (annan boendeform, annan utförare, förstärkta stödinsatser etc.).
Hur förhåller sig då verkställighetsansvaret till en omprövning av själva insatsbeslutet?
Att beslutet omprövas är en sak och ansvaret för verkställigheten är en annan.
- Omprövning kan leda till att beslutet ändras eller upphävs, t.ex. om behovet förändrats/upphört eller rent faktiskt kan tillgodoses på annat sätt.
- Så länge omprövningen visar att behovet av och rätten till den beviljade insatsen kvarstår så kvarstår också kommunens skyldighet att verkställa beslutet.
Det finns inget stöd i SoL eller LSS för att kommunen skulle kunna slippa verkställighetsansvaret enbart därför att det är svårt att hitta en fungerande boendelösning. Tvärtom har Högsta förvaltningsdomstolen (RÅ 2010 ref. 81 I och II) understrukit att brist på resurser eller svårigheter att ordna boende inte påverkar den enskildes rätt till insats, med det påverkar däremot kommunens risk för sanktionsavgift.
Arbetsmiljöansvaret och hur det förhåller sig till verkställigheten
För en kommun som inte verkställer ett insatsbeslut finns risker för sanktionsavgift och om kommunen istället verkställer insatsen trots allvarliga arbetsmiljöbrister finns risken för sanktioner från Arbetsmiljöverket. Ett svårhanterat moment 22. Trots detta har kommunen ändå verkställighetsansvaret.
- Kommunen får inte låta bli att verkställa ett beslut enbart med hänvisning till arbetsmiljöproblem.
- Kommunen måste samtidigt vidta alla rimliga åtgärder för att undanröja eller minimera riskerna: förstärkt bemanning, utbildning, anpassning av boendemiljö, särskilda rutiner, eventuellt byte av boendeform eller placering i mer anpassad miljö (t.ex. HVB, behandlingshem, SIS, psykiatrisk vård) om förutsättningar finns enligt annan lagstiftning (HSL, LPT, LVU, LVM m.m.)
Ansvarets omfattning
Ansvaret sträcker sig så långt som krävs för att antingen
- verkställa det befintliga beslutet, eller
- genom nytt beslut tillhandahålla en annan insats som faktiskt kan genomföras och som tillförsäkrar den enskilde skäliga/goda levnadsvillkor.
Platsbrist, arbetsmiljömässiga svårigheter inklusive svårigheter att hantera hot och våld eller interna organisatoriska problem är inte giltiga skäl att låta bli att verkställa. Istället är detta sådant som kan påverka bedömningen av om ett beslut har verkställts i ”skälig tid” och storleken på eventuell särskild avgift. Däremot kvarstår alltså kommunens verkställighetsansvar.