Fråga juristen – Kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser vid måltider enligt 9 a § LSS

2026-03-27

En person som fysiskt kan äta men som på grund av sin psykiska funktionsnedsättning äter för lite vill få stöd vid måltider genom personlig assistans. Frågan är om detta kan klassas som ett grundläggande behov enligt LSS, och i så fall när insatserna räknas som kvalificerade aktiverings‑ och motiveringsåtgärder?

Fråga

Om en person rent fysiskt har förmågan att äta men inte gör det i tillräckligt stor utsträckning och därför är underviktig, bör det bedömas som grundläggande behov vid personlig assistans då? Genom att bli matad tillgodogör sig personen mer näring/mat. Kan exempelvis vara för att personen inte känner av hunger och inte äter på uppmaning eller inte har något intresse av mat.

Svar

Av 9 a § andra stycket LSS framgår att den som på grund av en psykisk funktionsnedsättning behöver kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser för att denne själv ska klara av att tillgodose sitt behov av bland annat det grundläggande behovet måltider ska sådana insatser beaktas som en del av hjälpen med det grundläggande behovet. Under förutsättning att personen som frågeställaren avser har en psykisk funktionsnedsättning blir den avgörande frågan om det är kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som krävs för att vederbörande ska få i sig maten.

Det här är en inte helt okomplicerad fråga att bedöma. Av förarbetet till bestämmelsen framgår det bland annat att kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser förutsätter en omedelbar fysisk närhet i samband med integritetsnära situationer. Det måste dock inte vara praktisk hjälp, utan även situationer när den enskilde har stora begränsningar i kommunikationsförmåga eller om det av andra skäl krävs att den som ger stödet har ingående kunskaper om den enskilde för att tillgodose behovet av hjälp vid måltider kan beaktas.

Rättspraxis från kammarrätterna i frågan skiljer sig åt. Det finns uttalanden om att behov av ständig närvaro av en bistående person innebär något mer än vägledning, påminnelser och instruktioner och att det är just denna ständiga närvaro av den bistående personen som utgör det avgörande kriteriet för att insatserna är kvalificerade. I andra kammarrättsmål finns det uttalanden om att vägledning, påminnelse och instruktioner i och för sig inte är tillräckliga, även om det skulle innebära att det tar flera timmar för den enskilde att nästan slutföra en måltid. Om det finns ett behov av att stödmata den enskilde finns det kammarrättspraxis som ger stöd för slutsatsen att det i så fall är sådana kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som avses i 9 a § andra stycket LSS.

Svaret är alltså att personens behov av stöd vid måltider skulle kunna utgöra ett grundläggande behov, men att det är en svår bedömning att göra. Om det finns inslag av praktiska moment torde det, utifrån kammarrättspraxis, luta något mer åt att det är fråga om ett grundläggande behov enligt 9 a § LSS. Om det däremot endast är muntligt stöd blir det än mer noggrant att bedöma i vilken omfattning de är nödvändiga för att tillgodose personens behov av stöd vid måltider.