Fråga juristen – Ansökan om kontaktfamilj 13 kap. 7 § socialtjänstlagen

2026-02-18

När en ansökan om kontaktfamilj inkommer uppstår frågor om socialnämndens skyldigheter. Ska en utredning inledas även om en vårdnadshavare inte samtycker, och vad händer om utredningen avslutas snabbt på grund av bristande samtycke?

Fråga

Ska det inledas utredning på en ansökan om kontaktfamilj även om ena vårdnadshavaren inte samtycker, och så avslutas utredningen ganska direkt pga. icke-befintligt samtycke? Eller ska man inte ens inleda överhuvudtaget utifrån att ena vårdnadshavaren inte samtycker?

Svar

Socialnämnden har en skyldighet att inleda en utredning av sökt insats om det finns anledning att anta att barnet behöver insatsen. Detta gäller även om det råder oenighet mellan vårdnadshavarna.

Huvudregeln är mycket riktigt att båda vårdnadshavarna ska vara överens om beslut som rör barnet. Om endast den ene av två vårdnadshavare står bakom ansökan om kontaktfamilj kan socialnämnden besluta att åtgärden får vidtas utan den andra vårdnadshavarens samtycke, om det krävs med hänsyn till barnets bästa. Detta undantag framgår av 6 kap. 13 a § föräldrabalken och syftar till att säkerställa att barn alltid får adekvat stöd trots oenighet mellan vårdnadshavarna.

Vid bedömningen av barnets bästa ska socialnämnden ta hänsyn till sådant som barnets behov av trygghet, stabilitet och utveckling. Om en vårdnadshavare motsätter sig insatsen, ska dennes invändningar vägas mot åtgärdens betydelse för barnet. Det är också viktigt att beakta barnets egen inställning, särskilt om barnet har uppnått en ålder och mognad som gör det möjligt för barnet att uttrycka sin vilja.

Följande stöd för bedömningen ges i JUNO:s lagkommentar till 6 kap. 13 a § föräldrabalken.

Normalt är det bäst för barnet att vårdnadshavarna blir överens. Inställningen hos den vårdnadshavare som inte samtycker till stödåtgärden och bakgrunden till detta får vägas mot åtgärdens betydelse för barnet. Vårdnadshavaren kan ha beaktans­värda skäl för sin invändning, och hans eller hennes inställning måste alltid tas på allvar. Den andra vårdnadshavaren kan ha gett en överdrivet negativ eller på annat sätt missvisande beskrivning av barnets situation. Även om barnet behöver hjälp, kanske det kan ordnas på ett annat sätt än det som den ena vårdnadshavaren vill, t.ex. med en mindre ingripande åtgärd eller genom någon närstående som barnet har förtroende för. Det kan också vara så att barnet i och för sig har behov av vård men att det ändå inte krävs att denna ges just då utan att det är bättre att invänta en nära förestående prövning av ett vårdnadsmål, om detta ökar förutsättningarna för att barnet är tryggt under den tid då behandlingen pågår.