Rätt att överklaga beslut om skolplacering – laglighetsprövning och förvaltningsbesvär
2025-05-27
Det svenska överklagandesystemet inom förvaltningsrätten rymmer två vägar: laglighetsprövning och förvaltningsbesvär – men skillnaderna mellan dem kan få avgörande konsekvenser för individers rättssäkerhet. Medan förvaltningsbesvär möjliggör en prövning i sak, begränsar laglighetsprövningen sig till att granska om ett beslut har fattats enligt lagen – oavsett om det är lämpligt eller inte. Resultatet blir att vissa beslut inte kan ifrågasättas fullt ut, och att berörda personer i vissa fall helt utestängs från att överklaga. Frågan är om dagens system verkligen lever upp till kraven på rättssäkerhet och tillgång till rättslig prövning.
Inom förvaltningsprocessen finns två olika sätt att överklaga beslut på. Dessa är laglighetsprövning respektive förvaltningsbesvär.
Förvaltningsbesvär utgör överklagande av beslut där det prövas om beslutet är rätt i sak, det vill säga huruvida beslutet är lämpligt eller felaktigt. Överklagande genom förvaltningsbesvär får göras av den som saken gäller och om beslutet har gått personen emot. Laglighetsprövning innebär prövning av om ett beslut har tillkommit inom lagens ramar, dock inte om beslutet i sig är lämpligt. I förarbetena beskrivs laglighetsprövning enligt följande (se prop.2016/17:171 s. 252):
Laglighetsprövning är ett rättsmedel som syftar till att ge medlemmarna möjlighet att kontrollera att den kommunala självstyrelsen utövas på ett rättsenligt sätt.
Överklagande genom laglighetsprövning leder därför inte till någon prövning av om beslutet är lämpligt eller inte, utan tar endast sikte på om beslutet har tillkommit i laga ordning. Dessutom får inte vem som helst överklaga beslut genom laglighetsprövning. Talerätt i mål om laglighetsprövning kräver nämligen att man är medlem i den kommun där beslutet har fattats. Det betyder att den som är folkbokförd, äger fast egendom eller den som ska betala kommunalskatt i kommunen kan överklaga beslut där laglighetsprövning föreskrivs som rättsmedel.
Ovanstående modell för att överklaga leder därmed till begränsningar i det fall som laglighetsprövning ska tillämpas i ett ärende som riktas direkt mot en enskild person, eftersom man då inte kan få sin sak prövad i fråga om lämplighet trots att beslutet i sig sannolikt medför behov av det. Vidare kan personer som berörs av det faktiska beslutet, men som inte är kommunmedlem, inte överklaga beslutet.
Sammantaget har institutet med laglighetsprövning mer att önska, i synnerhet i vissa typer av beslut. Ett sådant exempel är beslut om skolplacering. Före frågan om att överklaga beslut om skolplacering diskuteras kan en sak konstateras. I minst två situationer vore det lämpligt att laglighetsprövning kan ersättas eller kompletteras med förvaltningsbesvär:
Möjlighet till överklagande när någon som kan anses som part inte omfattas av kretsen för de som kan överklaga genom laglighetsprövning enligt 13 kap. 1 § kommunallagen.
Möjlighet till prövning i sak för de tillfällen där överklagat beslut ger upphov till behov lämplighetsprövning.
Beslut om skolplacering avser situationen där vårdnadshavare får önska vilken skola barnet ska placerad vid. Vad som är speciellt med dessa beslut är att beslut enligt första stycket överklagas genom laglighetsprövning, beslut enligt andra stycket överklagas genom förvaltningsbesvär. Till följd av att beslut om skolplacering enligt 9 kap. 15 § första stycket skollagen endast kan överklagas genom laglighetsprövning leder det till att en vårdnadshavare (vid delad vårdnad) inte har rätt att överklaga beslut om skolplacering är när denne inte är folkbokförd i samma kommun som sitt barn. I det fall där den andra vårdnadshavaren ansöker om att barnet ska gå i skola i en annan kommun än där den förstnämnda vårdnadshavaren inte är bosatt, fråntas därmed den första vårdnadshavaren rätten att överklaga beslutet om skolplacering gällande dennes barn. Kan det vara lagstiftarens intention? Med hänvisning till verkligheten är det oklart.
Vilka slutsatser kan man då dra av rättsläget? Med vår erfarenhet i ämnet ser vi självfallet att det i första hand är bättre att det finns en väg för att överklaga dessa beslut än ingen. Den andra slutsatsen som kan dras är att det finns behov av någon form av undantag eller extra regel när vårdnadshavare inte bor i samma kommun. Vidare finns behov att av en tredje justering, det vill säga att huvudregeln ska vara att beslut om skolplacering prövas i sak vad gäller dess lämplighet, oavsett om beslut om placering fattas med stöd av 9 kap. 15 § första eller andra stycket skollagen. Har ni frågor eller har behov av hjälp med att överklaga beslut om skolplacering? Välkomna till Ek Juridik! Vi har jurister som kan hjälpa er med råd och stöd.
