Är behovet av hjälp faktiskt tillgodosett?
2025-03-21
Nyligen har Högsta förvaltningsdomstolen prövat frågan om huruvida en persons behov av personlig assistans faktiskt har varit tillgodosett när personen inte har utnyttjat beviljad korttidsvistelse. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det krävs godtagbara skäl för att byta beviljad korttidsvistelse mot personlig assistans.
För att förstå de rättliga följderna av Högsta förvaltningsdomstolens dom behöver vi inledningsvis känna till två utgångspunkter.
- Den ena utgångspunkten är att personen i målet var beviljad både personlig assistans och korttidsvistelse av kommunen. I beslutet om personlig assistans gjorde kommunen ett avdrag för de dagar som personen vistades på korttidsboendet eftersom assistansen inte utförs där.
- Den andra utgångspunkten är att kommuner har det yttersta ansvaret för att tillgodose sina kommuninvånares hjälpbehov, vilket bland annat innebär att kommuner i vissa fall måste besluta om att bevilja en tillfällig utökning av redan beviljad assistans. Ett sådant tillfälligt utökat behov kan exempelvis vara om en kommuninvånare, liksom personen i nu aktuellt mål, inte kan vistas på sitt korttidsboende och därför tillfälligt behöver en utökning av sin assistans.
Omständigheterna i det aktuella målet och prövningen i domstol
I det aktuella fallet vistades personen inte på korttidsboende under coronapandemin till följd av att personen tillhörde en riskgrupp för covid-19. Personen ansökte därför om en tillfällig utökning av assistans från sin kommun för att tillgodose sina hjälpbehov när den inte vistades på korttidsboendet. Kommunen avslog ansökan eftersom den ansåg att personen inte hade varit faktiskt förhindrad att vistats på korttidsboendet under den aktuella tiden.
Kommunens beslut överklagades till förvaltningsrätten där personen fick rätt. Domstolen konstaterade att orsaken till frånvaron saknar betydelse vid prövningen av rätten till tillfälligt utökad personlig assistans eftersom korttidsvistelse är en frivillig insats. Kommunen överklagade till kammarrätten som dömde i enlighet med kommunens beslut. Kammarrätten ansåg att det är rimligt att kräva att den enskilde kan visa att han eller hon har haft godtagbara skäl för att avstå från att utnyttja den beviljade insatsen för att personlig assistans ska beviljas. Bedömningen var att personen i målet saknade medicinska eller godtagbara skäl för sin frånvaro. Genom erbjudandet av korttidsboende ansågs därför den enskildes hjälpbehov vara tillgodosett, trots att det inte faktiskt tillgodosågs av korttidsboendet eftersom vederbörande inte vistades där.
Målet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen som nu har prövat frågan i mål nr. 7023–23. Frågan i målet var om en person kan anses ha fått sitt behov av hjälp tillgodosett genom korttidsvistelsen även för tid när personen inte har använt sig av den beviljade insatsen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade likt kammarrätten att det krävs godtagbara skäl för att en beviljad insats ska ersättas med personlig assistans. Personen i målet ansågs ha rätt till tillfälligt utökad assistans eftersom det förelåg godtagbara skäl att avstå från korttidsvistelsen till följd av att personen befann sig i en riskgrupp för covid-19. Målet i sig är dock inte en vinst för enskilda individer som berättigade personlig assistans med avdrag för en ytterligare insats. I det fall personen är beviljad personlig assistans och korttidsvistelse och personen väljer att inte utnyttja korttidsvistelsen anses behovet av hjälp ändå tillgodosett enligt Högsta förvaltningsdomstolen. Innebörden domen är att insatsberättigade inte faktiskt har den valfrihet som LSS får anses haft till syfte att säkerställa eftersom det faktiskt ”godkänns” att fritt välja mellan olika insatser.
Problematiken med Högsta förvaltningsdomstolens dom
Högsta förvaltningsdomstolen uttalar sig inte närmare om vad som är ”godtagbara skäl” i fall som detta. Alltså, vad krävs för att den enskilde ska ha rätt till en tillfällig utökning av assistans för att den inte nyttjar en annan insats (till exempel korttidsvistelse)? Avgörandet innebär således att rättsläget är fortsatt oklart. Frågan om vad som är godtagbara skäl i sammanhanget behöver därför prövas av domstol ytterligare, vilket den sannolikt också kommer göras.
Redan i förvaltningsrätten konstaterades att orsaken till frånvaron från korttidsboendet inte var avgörande vid prövningen av rätten till en tillfällig utökning av assistans. Förvaltningsrättens resonemang är förenligt med det faktum att personens behov av hjälp inte faktiskt har tillgodosett i det fall personen inte vistas på korttidsboendet. Eftersom personen har varit frånvarande från korttidsboendet, har personens behov av hjälp inte tillgodosetts av vare sig korttidsboendet eller personens assistansbeslut. Orsaken till frånvaron bör därmed bli sekundär i förhållande till att personens behov av hjälp inte faktiskt har tillgodosetts. Ett liknande resonemang har förts av kammarrätterna i andra mål (se bland annat Kammarrätten i Stockholms dom mål nr 7475–21). Högsta förvaltningsrättens prövning i det aktuella målet synes därför bristfällig eftersom frågan om behovet av hjälp är faktiskt tillgodosett genom erbjudandet av korttidsboendet utelämnas.
Sammantaget innebär domen att enskilda inte fritt kan beviljas en annan insats om personen väljer att inte nyttja den insats som personen är beviljad eftersom behov faktiskt anses vara tillgodosett. En persons hjälpbehov kan således anses tillgodosett i teorin, men i praktiken står personen utan hjälp. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande innebär således att prövningen av rätten till en tillfällig utökning av assistans ska utgå från ett teoretiskt tillgodosett behov, inte ett faktiskt tillgodosett hjälpbehov.
Har du frågor, tveka inte att höra av dig till oss på Ek Juridik.
