För två dagar sedan, den 14 mars, beslutade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) att tre timmar per vecka inte är tillräckligt för att beviljas personlig assistans enligt LSS. I målet behövde en 14-åring hjälp med de assistansgrundande behoven på- och avklädning i en omfattning av tre timmar; därtill hade han ett omfattande behov av hjälp men som ett annat personligt behov, vilket inte i sig själv är assistansgrundande. Hjälpbehoven var således dagligen återkommande, men av förhållandevis liten omfattning och uppstod endast vid ett fåtal tillfällen under dagen.
Av förarbetet till LSS framgår ingen nedre tidsgräns för när assistans kan beviljas. Däremot uppställer lagstiftaren vissa bedömningskriterier, som till exempel att det ska vara fråga om mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär som är förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär.
HFD påtalar i domen vikten av en ”individuell bedömning i varje enskilt fall med en sammanvägning av såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter” och är även mycket noggrann med att påpeka att domen utgår ifrån den enskildes specifika behov och dess karaktär.
I sina domskäl skriver HFD att den begränsade tidsåtgången talar emot att den enskilde tillhör den ”grupp av personer med svåra funktionsnedsättningar som dagligen är mycket beroende av stödinsatser och som därför har rätt att få ett personligt utformat stöd.”
Med denna motivering beslutar HFD att en omfattning av tre timmar för det aktuella hjälpbehovet inte är tillräckligt för att beviljas personlig assistans. Högsta förvaltningsdomstolen öppnar dock upp för att detta inte är någon universell regel och att så alltid behöver vara fallet. Dels påtalar domstolen som sagt att bedömning är gjord utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, och därutöver konstaterar domstolen i sin bedömning att det inte krävs någon ”specifik kompetens som gör att det bör vara endast ett fåtal personer som utför hjälpen”. Kanske skulle en sådan omständighet föranlett en annan bedömning.
I sin samlade bedömning har alltså domstolen haft att ta ställning till hjälpbehovets omfattning såväl totalt som för de specifika momenten, frekvens, karaktär, närhet, komplexitet samt huruvida det krävs ett fåtal personer som utför hjälpen.